Jag går...

Jag bara går och går...
Känner hur den bitande kylan omfamnar mig.
Jag tappar känseln...
Börjar stirra upp mot dom höga gran topparna och samtidigt farsinerar mig hur vackert snön faller på dess grenar.
Att stå på ett och samma ställe och ändå så vacker och viljan att leva i så många hundra år...
Att liv kan vara så annorlunda i olika "betydelser" från olika ting kan jag inte begripa.
Önskar dock inte dessa känslor..
Önskar heller inte dessa slag.
Att leva på ovisshet med sjukdomar som Cancer eller andra nedvärderande saker är psykiskt.
Jag vill bara vara lycklig för den jag är. Att slippa gå igenom saker som andra slipper se eller känna av.... Jag lever i en lögn men hellre det än människans nyfikenhet som stryper mig. Jag vill bara upp ur detta och hoppas på att min räddare i nöjden hjälper mig nu. <3 <3 kärlek och styrka är vad som betyder för att klara detta.

Ta hand om er. <3